Stöd oss

Bakterierna fastnade under höftproteserna

Lars Berström

Lars Bergström trodde att han drabbats av en kraftig influensa med feberfrossa. Men det var svår sepsis. Bakterierna kapslade in sig bakom de tio år gamla höftproteserna där penicillinet inte kom åt. Proteserna fick opereras bort och i sju månader fick Lars klara sig med slinkleder, det vill säga utan några höftleder alls. Läs journalisten Lars berättelse om ett år då livet hamnade i pausläge.

Sommaren var slut och Lars förväntningar på hösten var stora.
– Min frilansverksamhet som journalist hade börjat lyfta och för första gången hade jag sålt in så många ”knäck” så att de skulle räcka en bra bit in på terminen. Jag hade just kommit hem från sommarstället vid västerhavet där jag hade tillbringat en vecka med några nära vänner. Min fru hade förberett lite kvällsmys med ost och vin. Plötsligt, som från ingenstans, slår feberfrossan till. Under natten vrider jag mig som en mask och vandrar som en osalig ande mellan vår gemensamma säng, gästsängen och soffan. Jag har en molande värk i ländryggen och runt höfterna.

Under de följande dagarna trillar Lars handlöst på marken två gånger. Eftersom han är helt okunnig om sepsis så söker han förklaringar på annat håll. Han bokar tid hos en kiropraktor och på vårdcentralen. Dagarna går. Hans fru märker av en allt större förvirring. Lars kan inte hålla isär dag och natt. Han missar tiden till kiropraktorn eftersom han lyckats blanda ihop adressen med en annan. Han börjar kräkas. Pulsen rusar och han andas snabbt och ytligt.

Efter en vecka ringer hans fru en ambulans och Lars hamnar på Södersjukhusets akutmottagning där ett team med läkare, sjuksköterska och undersköterska står beredd att ta emot honom. Höger fot och ben är svullna och varma. Höger arm faller ner som en vedklabbe när man lyfter den. Bicepsmuskeln har slutat att fungera. CRP-värdet, snabbsänkan, ligger på 350. Det tyder på en kraftig infektion. Lars läggs in på MIVA, medicinsk intensivvårdsavdelning.

– Veckan på MIVA är jag trött och sover mest. Världen har krympt och består nu bara av en säng med våta lakan, en mörk innergård, en monitor som visar hjärtslag, blodtryck och syreupptagning samt en droppställning som försörjer mig med näringslösning och ett bredspektrumpenicillin. Jag får syrgas genom en grimma, men en respirator står beredd om jag skulle få lungsvikt, berättar Lars.

Ett ryggmärgsprov visar att bakterier från blodet har trängt igenom blod/hjärnbarriären och gett upphov till en hjärnhinneinflammation, en meningit. Det är streptokockbakterier av typen G som ställer till det. Antagligen har de hittat vägen in i kroppen via ett nageltrång efter en fjällvandring. Läget är allvarligt. En av fem patienter dör vid svår sepsis. Siffran är ungefär den samma för patienter med en svår hjärnhinneinflammation.

”Om du inte ska hamna i rullstol resten av livet så måste vi få bort abscessen i ryggmärgen.”

Någon dag efter ankomsten till MIVA skickas Lars till magnetröntgen för underökning av hjärna och rygg. När han glider in mot röntgenapparatens öppning hörs sprakande musik genom hörlurarna.

– Musiken avbryts med jämna mellanrum och jag får uppmaningen att försöka ligga still. Rösten är knastrig och låter som den kom från en annan planet. Men kroppen kan inte spänna av. Upplevelsen är smått surrealistisk, vilket säger något om min sinnesförvirring.

Först på tredje försöket på lika många dagar lyckas skanningen, men då är Lars nedsövd. Skanningen visar att det finns en förträngning i fjärde, femte och sjätte ryggkotornas. På röntgenbilden syns en abscess, en inkapslad varböld, tydligt. Det är den som har tryckt på och skadat nerverna som styr Lars högra arms bicepsmuskler.

Lars BergströmVid det här laget har Lars flyttat till en infektionsavdelning.
En dag dyker en läkare plötsligt upp på Lars sal. Han är klädd i skinnställ och har en integralhjälm under armen. Han har kommit speciellt för Lars skull, för att berätta att det är han ska operera honom. Mannen är kirurg och expert på ryggmärgsoperationer. “Om du inte ska hamna i rullstol resten av livet så måste vi få bort abscessen i ryggmärgen”, konstaterar han krasst. Det blir en akut operation två dagar senare. Den går bra.
– Jag blir kvar på infektionsavdelningen och dagarna går, men trots ryggmärgsoperationen vill inte CRP-värdet sjunka. Det pendlar mellan 150 och 250.

Höftprotes boven i dramat

Nu börjar uteslutningsmetoden. Bakterier på hjärtklaffarna utesluts efter gastroskopi. Lunginflammationen som Lars dragit på sig kan även den ganska snabbt uteslutas. Teorin är nu att bakterierna har satt sig på eller bakom någon av hans tio år gamla höftproteser. Det kan vara därför penicillinet inte kommer åt infektionen.

En röntgenbild visar små mörkare vätskefickor alldeles intill vänster höftprotes. En av fickorna töms med hjälp av ett dränage. I påsen som är fäst i sängramen rinner gul lite grumlig vätska ner. Efter odling kan läkarna ge besked om att det även här handlar om streptokocker G.
”Det är en tydlig indikation på att bakterier även finns runt höftprotesen, där de när infektionen”, säger Lars infektionsläkare.

Det blir två operationer. Vid den första spolas leden ren. Protesens cup och kula byts ut, medan stammen som är fäst i lårbenet får sitt kvar. Eftersom CRP-värdet inte sjunker får Lars göra ännu en operation tre veckor senare. Då avlägsnas hela höftprotesen inklusive stammen. Under tre månader ska han nu klara sig med en så kallad slinkhöft. Det betyder att han inte kommer att ha någon höftled mellan bäckenbenet och lårbenet.
”Det är enda sättet som penicillinet komma åt och infektionen läka ut”, förklarar en av hans infektionsläkare som rådgör regelbundet med ortopedläkarna några trappor ner.

Lars Bergström

Lars Bergström arbetar som journalist.

Tre månader har nu gått sedan Lars kom in på infektionsavdelningen. Han är svag. Han har bara kunnat ligga på rygg. Emellanåt tar han en promenad med gåbordet till dagrummet. Han har gått ner drygt 10 kilo och väger 62 kilo. Hans muskler är tillbakabildade och hans anhöriga och vänner noterar de insjunkna kinderna.

I början av november har CRP dock sjunkit till nivåer som medger att Lars kan skrivas ut från infektionsavdelningen. Chansen är nu stor att han fram till nästa operation kommer hamna på ”långvården”. Det är ett scenario som skrämmer. Men efter flera diskussioner med läkarna visar det sig att det finns alternativ.

– Jag får plats på Furuhöjdens rehabiliteringsboende norr om Stockholm. Här ska jag träna, få i mig näring och se till att hålla humöret och livsviljan uppe.
Träningen går framåt. För varje dag blir Lars lite starkare, lite rörligare. Men en dag får han feber. Huden runt den centrala ven-katetern som går in strax under nyckelbenet är rosafärgad. Det blir en ny vända till Södersjukhuset där det visar att han har fått in stafylokocker i infarten. Det blir en vecka till på SÖS och en ny penicillinsort.

Jul hemma

Lagom till julhelgen är Lars tillräckligt rörlig och stark för att klara sig i hemmet med hjälp av hemtjänst. Det blir en lugn jul. Men under mellandagarna får han ett telefonsamtal från ortopeden. Avlägsnandet av vänster höftprotes räcker inte. Han måste även ta bort höger höft eftersom cupen har börjat lossna och CRP-värdena fortfarande är på tok för höga. En vecka senare sker operationen.
– Smärtan är snudd på outhärdlig när jag ligger på uppvaket. Jag får en morfinpump som jag kan reglera själv genom att trycka på en knapp. Nu är båda höftlederna urplockade och jag kan i stort sett bara förflytta mig mellan säng och rullstol. Men det kräver en hel del möda och jag behöver hjälp av två personer för att komma i och ur sängen eftersom jag inte får stödja på något ben.

Efter tre veckor på ortopedavdelning och en vecka på Furuhöjden blir Lars flyttad till en korttidsplats i sin hemkommun. Tiden fram till operationen känns nu som en lång transportsträcka. Nu möter Lars ASIH, avancerad sjukvård i hemmet, för första gången. Det mobila teamet tar över det medicinska ansvaret för honom. I teamet finns också en sjukgymnast som hjälper honom att behålla så mycket rörlighet och styrka som det bara går fram till nästa operation.

“Nu är båda höftlederna urplockade och jag kan i stort sett bara förflytta mig mellan säng och rullstol.”

I slutet av februari – fyra månader efter det att Lars tog bort den senaste höftprotesen – får han en ny. Det är en komplicerad operation. Längden på benet har krympt med sju, åtta centimeter under tiden som jag gått med slinkhöft.
“Jag fick verkligen jobba få ut benets ursprungslängd”, sa kirurgen när han besökte mig dagen efter den drygt fyra timmar långa operationen, berättar Lars.

Fram till nästa höftoperation bor Lars hemma och får hjälp av ASIH. Efter fyra månader med slinkhöft mellan höger lårben och bäcken sätter ortopeden in höft nummer två i början av maj. Den här gången känns både operation och rehabilitering lättare.
– Det klagas mycket på svensk sjukvård. Men jag har nästan uteslutande möts av professionell och empatisk personal. Och jag har fått bra och kvalificerad vård. I efterhand kan jag konstatera att jag vid insjuknandet nästan inte visste någonting om sepsis. Min kunskap om sjukdomen då skulle kunna sammanfattas med: ”Det är det väl det man får om man trampar på en rostig spik”. Med mer kunskap hade jag förmodligen kunnat tyda symtomen på sepsis. Då hade jag sökt mig till akuten tidigare. Antagligen hade det besparat mig många sjukhus- och rehab-månader.