Stöd oss

Samtal till kollega räddade livet på Gunila

Gunila Erlandson

På natten den 8 maj 2007 åkte Gunila in till akuten i Lund med ett njurstensanfall. 12 timmar senare började hon känna sig väldigt dålig, fick svår frossa och blev illamående. Ett telefonsamtal till en kollega på jobbet räddade troligen hennes liv. Idag lever Gunila, 69 år, ett gott liv med sin hund Sigge.

I maj 2007 drabbades Gunila Erlandson, anestesisköterska i Lund, av njursten. Hon hade sedan tidigare en känd njursten, och när hon natten den 8 maj fick ont, visste hon vad det var. Hon åkte in till akuten, fick morfin och låg inne några timmar, men fick sedan åka hem. På förmiddagen ringde hon till sitt arbete på thoraxoperation i Lund och berättade att hon skulle kunna jobba dagen efter som planerat. Klockan ett på eftermiddagen började hon få svår frossa:
– Jag minns att jag frös förfärligt, så jag gick och hämtade ett duntäcke. Någon timme senare började jag må illa och när jag gick in på toaletten minns jag att jag tänkte att jag hade blå läppar.

Gunila ringer sina vänner i bokklubben och berättar att hon inte kan komma på kvällens träff. Ytterligare någon timme går, och strax före fem ringer hon till slut en väninna för att berätta hur hon mår. Men väninnan svarar inte, så Gunila ringer istället till jobbet. Hon har tur, det är kollegan Anna-Greta som svarar, som känner Gunila väl och som direkt förstår att något är väldigt fel.

– Jag minns att jag frös förfärligt, så jag gick och hämtade ett duntäcke.

– Anna-Greta hör på mig att något är fel, och hon undrar hur jag mår. Jag säger att jag känner mig jättekonstig. Hon undrar om hon ska skicka en ambulans och jag säger ”ja tack”. Så här i efterhand har jag tänkt mycket på det, vilken tur det var att jag fick för mig att ringa till jobbet, och att det var just Anna-Greta som svarade, som känner mig väl och som hade sinnesnärvaro att agera snabbt på läget. Efter det samtalet minns jag inget förrän jag var på akuten. Hade jag inte ringt då, hade jag troligen inte klarat mig.

Ovissa dygn

När ambulansen anländer öppnar Gunila dörren, men det minns hon inte själv. Enligt ambulanspersonalen är hon förvirrad. På väg ner i trapphuset kollapsar hon och hon förs i ilfart till akuten. Där vaknar hon tillfälligt upp och ser hur ett helt team jobbar med henne, sätter in dropp, tar prover osv. Man misstänker snabbt att hon har fått urosepsis, alltså drabbats av sepsis till följd av njurstenen. På CT-röntgen ser man att njurstenen blockerar vägen ner till urinblåsan. E.coli-bakterier har spridit sig ut i blodomloppet. För att ta hand om urinproduktionen gör man en nefrostomiinläggning, det vill säga man sätter in en slang rätt in i njuren, som leder ut urinen ur kroppen.

Gunila Erlandson

Gunila Erlandson

Gunila förs sedan till MAVA (Medicinsk akutvårdsavdelning), får direkt antibiotika intravenöst, och man sätter in mediciner som ska hjälpa till att höja blodtrycket, som typiskt för sepsis är väldigt lågt. Men läget blir mer kritiskt på kvällen, och hon flyttas därför till IVA (Intensivvårdsavdelning).

Sepsis gör blodkärlen läckande och skadar ofta de inre organen. I Gunilas fall var det lungorna som tagit mest stryk på grund av att mängder av vätska hade sipprat ut i lungorna. Hon sätts därför på CPAP, en syrgasmask som pressar in syre i lungorna, för att få upp syrehalten i blodet. Normal syrehalt i luften är ca 20%, Gunila behöver syrgas med upp till 90% syre, för att kunna behålla syrehalten i blodet.
Från onsdag kväll till söndag morgon kämpar Gunila med CPAP-masken. Men antibiotikan har dessvärre inte den effekt man hoppas, och till slut orkar hon inte hantera andningen själv längre, utan läggs på söndag morgon i respirator. Efter ytterligare två dygn kommer vändningen, inflammationen i blodet minskar och hon kan klara andningen utan respirator. Hon är igenom krisen, och kommer att klara sig utan vidare men.
– Det värsta under IVA-dagarna var tiden i respirator. På grund av den medicinering de då satte in blev jag rätt förvirrad, och paranoid. Jag trodde de skulle skada mig, sådana saker. Det är en rätt vanlig bieffekt när man går på propofol, ett lugnande medel som de sätter in när man ligger i respirator. Men så fort de tog bort respiratorn, och medicinen, försvann obehaget.

Föreläst om IVA-tiden

De första åren efter sjukdomen föreläste Gunila om sin tid på IVA. Hon berättade sin historia i undervisningssyfte både för personalen på IVA och NIVA (Neurokirurgisk Intensivvårdsavdelning), men också för studenter som utbildade sig till läkare och sjuksköterskor. Som anestesisköterska kunde hon lägga en professionell dimension på sin vistelse, men samtidigt berätta sin personliga upplevelse av tiden på IVA.

 – Jag har ett bra liv, och ibland tänker jag på vilken tur jag hade, att jag kom in i tid, och fick bästa tänkbara vården direkt.

– Jag tror att min föreläsning var uppskattad, som personal kan det vara svårt att helt förstå vad som händer med en människa, mentalt, när man ligger på IVA. Min berättelse ökade nog förståelse och kunskapen hos många.

Idag lever Gunila ett bra liv, helt utan men från sin sepsis. Som pensionär ägnar hon mycket tid åt sin dansk-svenska gårdshund Sigge, golf och vänner.
– Jag har ett bra liv, och ibland tänker jag på vilken tur jag hade, att jag kom in i tid, och fick bästa tänkbara vården direkt. Annars hade jag nog inte suttit är idag.