Stöd oss

Livets under i ena stunden – en kamp mot sepsis i nästa

liza lindham

På seneftermiddagen den 24 juni 2014 åkte Liza Lindham och hennes man Erik in till förlossningen på Karolinska i Solna. Ett dygn senare klockan 16:45 den 25 juni 2014 föds deras dotter Eija. Förlossningen var lång och jobbig och avslutades med sugklocka. "Men när man väl har bebisen på bröstet glömmer man allt besvär. Vad jag inte visste när jag låg där med Eija på bröstet var att beslut som tagits och förloppet under min förlossning skulle leda till en ännu jobbigare kamp, den mot sepsis", berättar Liza.

Efter två dagar på BB är det dags att lämna sjukhuset och åka hem. Liza känner sig inte så pigg och har mycket ont men får höra att det är normalt.
– Tydligen är allt normalt när man nyss fött barn. Jag blev hemskickad med man, bebis och en ordination på att ta Alvedon och Ipren mot smärtan tills den ger med sig och till dess att jag känner mig bättre.

Helgen går och på söndagen är det dags för återbesök på BB, bebisen mår som en prinsessa och vågen pekar uppåt – allt är bra! Men allt är inte bra med Liza. Men en klagande förstagångsföderska har de varit med om förut och allt är ju normal när man precis fött barn. Liza tjatar i alla fall till sig en undersökning då hon har så ont i magen och underlivet att hon knappt kan gå och känner sig allmänt svag och orkeslös.
– Men de konstaterar snabbt att det kommer gå över bara jag vilar lite, ”sov när bebisen sover” får jag höra, berättar Liza.

Måndagen den 30 juni tillbringar Liza till största del i sängen, sover och ammar om vart annat, men känner sig konstig, det pirrar och domnar i kroppen. De äter middag, men Liza har ingen vidare aptit men försöker äta eftersom hon ammar så mycket. Efter middagen lägger hon sig i soffan då hon börjar känna sig dålig på riktigt. Under helgen har de inhandlat en ny digital termometer och Lizas man Erik börjar ta hennes temperatur och under ca 20 min stiger temperaturen från dryga 37 till över 40 grader.
– När temperaturen stiger känns det som om jag ligger i ett isbad trots junivärme och dubbla täcken. När jag därpå får skakfrossa, känner både jag och min man att detta är allvarligt varpå han ringer 112. Larmoperatören lyssnar på min mans beskrivning av situationen men vill sen prata med mig, ett av de svåraste samtal jag haft, det är alltså i princip omöjligt att prata när man har skakfrossa! Larmoperatören bad mig gång på gång att lugna mig, sluta hyperventilera och prata ”ordentligt”, tillslut slängde jag mobilen till min man och vägrade prata mer.

– Men de konstaterar snabbt att det kommer gå över bara jag vilar lite, ”sov när bebisen sover” får jag höra.

Det tog en timme för ambulansen att komma hem till Erik och Liza i centrala Stockholm. Ambulanskillarna var trevliga och ville efter undersökning på plats i soffan köra in henne till akuten på Danderyds sjukhus. Liza leddes stapplande ner till ambulansen då båren inte fick plats i hissen. Lizas man och dotter åker efter ambulansen i deras bil.
– Eija är 5 dygn gammal och jag är så sjuk att jag inte kan ta hand om henne. Erik ringer mina föräldrar från bilen och säger ”Liza är på väg med ambulans till sjukhuset, ni kan åka dit nu”.

På gynekologakuten på Danderyds sjukhus blir Liza snabbt lagd i en säng i ett bås, minnena från den här kvällen är knivskarpa och förvirrade på samma gång, antagligen på grund av den höga febern, berättar Liza:
– Jag har enligt journalen 40,4 grader när jag kommer in – detta trots febernedsättande. Jag minns att jag ammar Eija, får dropp, mamma och pappa kommer dit, jag är så varm, pappa trycker kalla blöta pappershanddukar mot min panna, jag blir tömd på rör efter rör av blod som fylls i stålrör, min syster Ida kommer till sjukhuset, Eija bajsar så de stinker och läcker och jag genomgår en rad jobbiga undersökningar. Bland annat har min mage svullnat upp så det ser ut som om jag är höggravid igen. Jag blir tillslut under natten inlagd på avdelning 14 och får den första dosen intravenös antibiotika. Initialt blir jag diagnostiserad med Endometrit (infektion i livmodern efter förlossning).

– Eija är 5 dygn gammal och jag är så sjuk att jag inte kan ta hand om henne.

Dagarna på sjukhus

Dagarna som följer är jobbiga, främst för att Liza har en extrem sjukdomskänsla i kroppen, magen är uppsvullen och bristningarna smärtsamma. Lizas man och dotter får bo med henne på sjukhuset och de sover i ett dubbelrum med en plastbalja från BB mellan sängarna. Liza har otroligt svårt att sova, är forcerad, ibland nästan upprymd på ett lite maniskt vis.
– Jag vet inte om det är på grund av amningshormonerna. Jag försöker amma min dotter men måste tillslut gå över till att ge ersättning då antibiotikan gör henne dålig i magen.

Den första dagen efter inläggningen får Liza svårt att andas. Det sticker i munnen och syresättningen minskar, hon får syrgas på grimma. Man misstänker en propp i lungan och de skickar henne till röntgen sent på kvällen och utan syrgas. Lungemboli är en sjukdom där en blodpropp förs vidare med blodströmmen till lungorna, fastnar i en av lungornas ådror och blockerar den. Den lungvävnad som får sin blodförsörjning från denna artär kommer att dö om blodförsörjningen plötsligt avstannar. CT-undersökningen är smärtfri men obehaglig, när hon kommer tillbaka till avdelningen har hon svårt att andas och syresättningen är återigen låg, varpå hon får syrgas igen.

Dagen efter konstaterar läkarna att Liza drabbats av urosepsis efter en obehandlad urinvägsinfektion. Sänkan går inte ner och efter som odlingarna dröjer vet läkarna inte vilken antibiotika de ska sätta in. Resultaten av lungröntgen kommer på morgonen och visade att det inte var någon propp i lungan – en stor lättnad för den lilla familjen, men oron förvärrades direkt när läkaren säger ”resultaten av lungröntgen gör att vi misstänker att du kan ha drabbats av hjärtsvikt”.
– Den känslan går inte att sätt ord på! Har fått höra i efterhand att min man Erik fick panik och drog med sig min syster ut i dagrummet och började prata om min begravning och hur han skulle klara av att ta hand om Eija själv. Själv reagerar jag inte speciellt, blir mer som bedövad och kall. Vi får, efter att ha bett om det, prata med en kurator om hur vi upplever situationen vi just nu befinner oss i. Jag minns att vi var där men jag minns inte ett enda ord av vad vi sa. Post-partum kardiomyopathi är mycket allvarligt och innebär att hjärtat blivit skadat/försvagat under förlossningen och inte längre pumpar tillräckligt med blod ut i kroppen. Jag får en akut-tid hos kardiologen samma eftermiddag för EKG och hjärt-ECHO, dessa visade dock ingenting och mitt hjärta var utom fara!

Dag 3 kom äntligen provsvaren på blod- och urinodlingar och rätt antibiotika kunde sättas in. Liza blir snabbt bättre, den extrema sjukdomskänslan avtar för varje dos och magens svullnad ger äntligen med sig. Sänkan sjunker rejält.
Dagen efter skrivs Liza ut med dubbla antibiotikakurer och staka värktabletter.
– Vi åker hem med vår baby och bestämmer att oss för att låtsas att det är NU vi kommer hem från BB med vår lilla dotter!

Liza Lindham

Liza och hennes dotter Eija idag.

Vad hände?

I efterhand har Liza fått förklarat för sig vad som ledde till det som hände henne, av en obstetriker på Specialistmödravården:

  • Liza blev tömd med kateter tre gånger under sin förlossning, fick med största sannolikhet urinvägsinfektion av det. Denna förblev obehandlad och bakterier tog sig ut i blodet och orsakade urosepsis. Det tydligaste tecknet på urinvägsinfektion är att det svider när man kissar, det kände inte Liza på grund av de bristningar hon fått under förlossningen.
  • Hon fick under förlossningen vara öppen 10 cm mycket längre än den rekommenderade tiden och detta ledde med största sannolikhet till att bakterier tog sig in i livmodern och till såret där moderkakan suttit. Därav den enorma svullnaden av magen.
  • Andningsbesvären hon upplevde under inläggningen berodde på en allergisk reaktion mot Ipren som hon blivit ordinerad att ta från BB men som, när man har astma som Liza, kan orsaka kraftiga allergiska reaktioner.

Livet efter

– Det är snart fyra år sedan jag var sjuk och både jag och min dotter Eija (nu 3,5 år) är friska och starka. Jag har sedan dess även fått ett till barn, Ivar som nu är 1,5 år! Något som dock gjorde mig irriterad i samband med min andra graviditet, förlossning och eftervård var att mödravården utgick ifrån att jag ville föda med kejsarsnitt, vilket jag inte ville, och att jag fick tjata till mig (hota med att inte åka hem) ett urinprov innan jag skulle lämna Danderyds sjukhus trots min historik. Dessutom att barnmorskan på BB-hotellet skickade med mig Ibuprofen-tabletter trots att det tydligt står i min journal att jag har en konstaterad överkänslighet mot det.
– Om man får hälsa någonting till den svenska sjukvården är det att den är fantastik! Om man är sjuk. Dessvärre är kvinnor under och efter förlossningen en så underprioriterad och diskriminerad grupp och jag inte varit med om något liknande i mitt liv. När bebisens huvud når spine, slutar kvinnan/mamman att vara patient, totalt fokus är då på barnet och när barnet väl är ute kan mamman lika gärna gå hem. Blödande, sprucken och med lättbehandlade sjukdomar obehandlade. Men allt är ju normalt när man precis fött barn, konstaterar Liza.