Stöd oss

Triathlon ett sätt att komma tillbaka

shahrzad kiavash

I mars 2012 drabbas Shahrzad Kiavash av svår sepsis, hon var nära att dö och låg nersövd i nästan två veckor. Totalt tillbringade hon 7 månader på sjukhus, och båda hennes underben var tvungna att amputeras. Hennes resa tillbaka har varit lång och svår, men i augusti 2015 bevisade hon för alla, och sig själv, att det går att komma igen. Hon genomförde Stockholm Triathlon! Den 3 juli 2016 gjorde hon det igen, denna gång för att stödja Sepsisfonden!

Shahrzad kom som flykting till Sverige från Iran 1989. Efter gymnasium i Borås flyttar hon till Stockholm för studier på KTH. Hon får ett bra jobb och livet ser ljust ut. Shahrzad tränar mycket, lever hälsosamt och umgås med vänner. Men en torsdag i slutet av mars 2012 raseras allt för Shahrzad. Hon har tränat ett pass efter jobbet. Hon känner direkt att något är fel. Hemma i lägenheten kommer huvudvärken, hjärtklappningen, svårigheterna att andas och den konstiga magvärken. Något är definitivt fel.

När ambulansen kommer har Shahrzad 144 i puls. Ambulanspersonalen tror att det kan vara stressrelaterat. De råder henne dock att inte vara ensam. Ett råd som kanske räddar Shahrzads liv. Hennes bror är där en halvtimme senare.
– Nu börjar mina minnesluckor, berättar Shahrzad. Jag växlar mellan att vara kokhet och iskall, mellan frossa och feber. Törsten var outhärdlig. Men jag kräktes så fort jag drack. Hjärtat slog så snabbt att det gjorde ont och bröstkorgen värkte.

När Shahrzad faller ihop i köket, blå i ansiktet utan att kunna få luft, ringer brodern ambulansen. Det här är inte stress eller panikångest. Det här är något betydligt allvarligare. Nu konstaterar ambulanspersonalen ovanligt hög hjärtfrekvens, feber över 41 grader och små röda prickar över hela kroppen.
– Jag var nästintill okontaktbar och pratade osammanhängande, säger Shahrzad.
Shahrzad har fått en septisk chock. Det finns ingen tid att förlora. Vad som sedan händer på Södersjukhusets akutmottagning upplever Shahrzad som en film. Teamet som står beredda klipper upp hennes kläder. Hon får nålar överallt. Någon lägger sina händer runt hennes huvud och frågar vad hon heter och hur hon mår.
– Här är mitt minne kristallklart. Jag minns rösten som säger: ”Shahrzad, du har blivit mycket sjuk. Vi måste söva dig för dina lungor håller på att kollapsa och du klarar snart inte att andas på egen hand”. Och jag minns mitt svar: ”Tack så mycket, jag vill bara sova.”

“Jag var nästintill okontaktbar och pratade osammanhängande.”

Shahrzads mamma flyger upp från Borås och hennes pappa, som är på besök i Iran, flyger hem med SOS International. De var beredda på att se sin dotter dö. Blododlingssvaren är väntade: meningokocksepsis. Hos dem som drabbas rapporteras dödligheten överstiga 40 procent.
Tretton dagar senare vaknar Shahrzad. Hennes sjukhus-CV visar hur nära det var: 13 dagar i respirator, 4 olika sjukhus och 12 avdelningar. Otaliga blodtransfusioner, 3 plasmaferesbehandlingar, 1 helikopterfärd, 7 månaders sjukhusvistelse och mer än 40 operationer.

På ett mirakulöst sätt återhämtar sig dock alla hennes organ. Inklusive hjärnan som enligt all logik borde tagit skada av gifterna och det låga blodtrycket. Men hennes underben är svårt drabbade. Kärlen har slagits ut och blodcirkulation är instabil. Under en månad opereras hon varannan dag. Man skär bort död vävnad från ben och fötter. I maj 2012 har läkarna gjort vad de kunnat. Enda räddningen är amputation av båda benen.

shahrzad kiavashRehabiliteringen blir ett helvete. Inte bara fysiskt. Att amputeras, att få delar av sin kropp avlägsnade, är traumatiskt. Shahrzads liv känns tomt. Som ett svart hål. Utan framtid. Utan glädje. Utan liv. Hon tvingas ligga still i över ett halvår. Hennes muskler förtvinar. Sårkanterna är inflammerade. De läker inte. Den tidigare starka och vältränade unga kvinnan går upp 20 kg av den tuffa kortisonbehandlingen. Båda hennes underben är amputerade. Shahrzad har nått vägs ände. Det finns två sätt att göra slut på lidandet. Ta sitt liv. Eller skapa ett nytt liv. Hon väljer det senare.

Hon får rådet att gå till en psykolog för att bearbeta allt hon varit med om.
– Säkert ett bra råd. Men efter andra sessionen sa jag till min pappa: ”Om ni vill att jag ska må bra, behöver jag en personlig tränare, inte en psykolog.” Shahrzad behövde få utlopp för sina sorger, aggressioner och funderingar på det enda ställe där hon kände sig riktigt hemma; på gymmet. Trots att hon satt i rullstol och smärtan var fruktansvärd från knäna och ner, tog hon sig till gymmet.
– Jag kröp runt på golvet och gjorde övningarna knästående. Men Cicci Wallsin här på mitt gym Onyx gav sig inte. Hon kom på nya övningar och utmaningar.

Sakta men säkert bygger Shahrzad upp sin sargade kropp och själ. Tre månader efter sitt första pass vågar hon gå på ett cirkelpass tillsammans med andra. Fortfarande bunden till rullstol kör hennes lillebror henne till träningssalen. Hon kryper mellan stationerna. Långtifrån den starka Shahrzad hon var före sjukdomen. Men cirkelpasset blir en milstolpe. Nu vet hon att det kan gå. Bara hon inte ger upp. Och hon ger inte upp. På gymmet träffar hon Kajsa Andersson som tar över som personlig tränare. Kajsa väcker idén om att tävla. Varför inte triathlon? Först tycker Shahrzad att tanken är befängd. Hon är dubbelt benamputerad. För inte länge sedan låg hon för döden. Men ett frö är sått. Snart är idén inte så galen längre. Rentav triggande. Dessutom inser hon att hennes historia kanske kan hjälpa andra.

“Om ni vill att jag ska må bra, behöver jag en personlig tränare, inte en psykolog.”

– Idag ser jag det så här: Enligt oddsen borde jag inte leva, jag borde inte ens vara helt frisk, jag borde inte ha så mycket kvar av mina ben och inte kunna röra mig som jag gör med mina proteser. Men jag gör det. Då måste jag dela min historia för att stötta andra att orka komma tillbaka när livet är helt svart.
I augusti 2015 genomför Shahrzad sin första triathlon i Stockholm. Olympisk distans: 1 500 m simning, 40 km cykling och 10 km löpning. Den 3 juli 2016 upprepade hon bedriften, men denna gång gjorde hon det inte bara för sig själv. 2016 tävlade Shahrzad i Stockholm Triathlon till stöd för Sepsisfonden.

I september samma år var det dags att spänna bågen ytterligare, i landslagströjan tävlade hon för Sverige i Paratriathlon i Rio, och tog sig i mål på en hedersam sjundeplats!