I februari 2014 insjuknade Christina Pettersson i halsfluss. En och en halv vecka senare hamnar hon på akuten med svår sepsis. De inre organen börjar svikta, och Christina svävar på gränsen mellan liv och död. Sex veckor senare vaknar hon upp på sjukhuset, med både armar och ben amputerade.
Det här är berättelsen om en kvinna som varit med om det värsta, men som med en ofattbar livskraft bestämt sig för att hon ska tillbaka till ett vanligt liv. Utmaningarna är många, men för Christina finns bara en väg, och det är framåt.
– Först tänkte jag att jag skulle gå till jobbet, men insåg snabbt att det nog inte var en bra idé.
När Christina Pettersson fick ont i halsen var sonen David, då 3 år gammal, hemma i vattkoppor. På hennes egen vårdcentral ville man därför inte ta emot henne. På kvällen sökte hon till slut upp en jourläkare. Halsflussen konstaterades, och snabbsänkan var väldigt hög. Normalt ska man ligga på 5, Christina låg på 180. Men det är heller inte helt ovanligt vid en infektion, och läkarens ordination på antibiotika är standard för det läget som var. I de flesta fall är det fullt tillräckligt för att knäcka en halsfluss, även när sänkan är hög. Christina åker hem med sin antibiotikakur och under veckan som följer mår hon bättre och går och jobbar som vanligt. När lördagen kommer tar hon sin sista dos av antibiotika. På måndag morgon vaknar Christina med svår feberfrossa.
– Först tänkte jag att jag skulle gå till jobbet, men insåg snabbt att det nog inte var en bra idé.
Eftersom hon känt sig frisk i en vecka, hade hon inte en tanke på att det kunde ha någon koppling till halsflussen. När sonen och maken Dan gett sig av till dagis och arbete började Christina få diarré, värre än hon någonsin upplevt. På eftermiddagen började hon må illa och kräkas, något hon inte gjort på många år. Så Christina tänkte att hon måste fått maginfluensa. När familjen kom hem igen på eftermiddagen isolerade hon sig i sovrummet för att inte smitta dem.
Men på natten började händer och fötter domna, och till slut fick hon svårt att andas. Hon ropar på sin man och ber honom att ringa ambulans.
– Ambulansen var snabbt här, men när jag hade svårt att andas trodde de först att jag hade någon form av panikångest, de sa till mig att jag skulle försöka andas lugnt, men jag kunde ju inte andas alls. Det var först när de ringde in till sjukhuset som jag tror att de förstod hur allvarligt det var, och efter det var vi inne på sjukhuset på fem minuter.
På akuten stod ett helt team redo att ta emot Christina, hon minns att en läkare säger till henne att hon fått blodförgiftning, eller sepsis som är den korrekta termen. Sepsis kan orsakas av uppåt 20 olika bakteriefamiljer, i Christinas fall var det grupp A streptokock bakterier, eller mördarbakterier som de ibland kallas, som orsakat hennes sepsis. Alltså samma bakterier som du har vid en halsfluss. Det sista hon minns är att någon säger till henne att de kommer att lägga henne i respirator för att hjälpa henne att andas, och att de kommer att söva ner henne. Sex veckor senare vaknar hon upp i Linköping, utan armar och ben och med delar av ansiktet bortopererat.
Vägen tillbaka
För familjen var de första veckorna osäkra, skulle hon överhuvudtaget överleva? När hon kom in på akuten hade njurarna lagt av, och levern var svårt förgiftad. Lungorna fungerade inte heller och vid något tillfälle sviktar även hjärtat. Det är först när Christina vaknar upp i Linköping som de alla förstår att faran är över, att hon kommer att klara sig. Men samtidigt är allt annorlunda, och det är mycket för Christina att ta in.
– Det låter kanske konstigt, men på många sätt är jag en mer harmonisk människa nu än före sjukdomen.
– Jag låg i respirator när jag vaknade, och gick på mycket morfin. Så på något sätt kändes det naturligt att jag låg på sjukhus. Men jag förstod inte att jag var amputerad. Det fick de berätta för mig.
I juni flyttades Christina till Malmö, där väntar en lång sommar av återhämtning.
– Tiden i Malmö var värst. I Linköping hade jag fått sitta uppe mycket, men i Malmö ville de att jag skulle ligga mer, för att såren på ryggen och rumpan skulle kunna läka bättre. Och det var för tidigt för att kunna börja med någon egentlig rehab.
När hösten kom, flyttades Christina till Orup, och där tänds en ny gnista i henne.
– På Orup fick jag äntligen börja träna upp mig, och jag ville inget hellre än att träna. Men det var tufft i början. Men varje framsteg kändes som en seger, och ett litet steg tillbaka till ett vanligt liv.
Idag bor Christina i en lägenhet i Lund med sin man och sin son. Hennes personliga assistent Sanna är hos henne 14 timmar om dygnet. Det har bland annat gjort det möjligt för henne att komma igång och arbeta 25% på samma arbetsförmedling där hon arbetade före sjukdomstiden.
– Det är så himla skönt att komma till jobbet. Att ha ett vanligt sammanhang att vara i, sitta i lunchrummet och prata, det normaliserar livet på något vis.
Och att hon ska tillbaka till ett så vanligt liv som möjligt är självklart för Christina. Med proteser och träning vill hon lära sig att klara av nästan allt det hon kunde innan. Det är en lång väg tillbaka, men med Christinas driv och livslust verkar inget omöjligt.
– Det låter kanske konstigt, men på många sätt är jag en mer harmonisk människa nu än före sjukdomen. Jag vet vad som är viktigt, det har blivit väldigt tydligt för mig. Jag lever, jag har min familj, och även om det är mycket träning och en hel del operationer kvar innan jag kan börja närma mig det liv jag en gång hade, så känner jag mig lyckligt lottad.
Christina Pettersson är en av Sepsisfondens ambassadörer.
– Jag hoppas att vi med Sepsisfonden ska kunna sprida kunskap om sjukdomen. Om alla är medvetna om hur sjukdomen ter sig och vilka symptom man ska vara vaksam på, så kanske vi kan minska riskerna att andra hamnar i samma situation som jag. Om jag med min historia kan öka kunskapen om sepsis och hjälpa Sepsisfonden att få pengar till forskning, så känns det väldigt bra!