Stöd Sepsisfonden

“Livet fortsätter, det krävs bara att man tror på det själv”

Elin Rantatalo

Elin Rantatalo var en hårsmån från att dö ifrån man och två barn när hon drabbades av sepsis för två år sedan. Men Elin har en vilja av stål, och hennes sikte är inställt på att allt nästan ska bli som förr. På Instagram berättar hon öppet om livet som amputerad, och inspirerar andra att leva sina liv fullt ut.

Det var den 28 mars 2019, två dagar efter Elins dotters 6 årsdag och hela familjen hade just anlänt till Las Palmas flygplats på Gran Canaria för att tillbringa en vecka tillsammans i solen. Med sig hade Elin sin man Olle och deras två barn.

Elin kände sig ovanligt trött efter flygresan men trodde att det berodde på att hon jobbat intensivt den sista tiden och tog det därför lugnt de kommande dagar för att vila upp sig ordentligt. Men vilan gjorde ingenting bättre och hon började känna en stark smärta i nacken och axeln på höger sida av kroppen som blev värre och värre. Tre dagar in på semestern började hon även få feber och kände sig utmattad. Hon hade inte fått i sig mat eller dryck på två dagar. Under den natten förstärktes smärtan och febern steg, samtidigt så började hon hallucinera och hennes man Olle blev mer och mer orolig. Även barnen som då var 4 och 6 år kände att något var fel med deras mamma.

Elin Rantatalo sepsis

På morgonen den 1 april bad Elin sin man att kontakta receptionen på hotellet för att få en läkarkontakt, nu stod hon inte ut längre och kände att något var väldigt, väldigt fel.

– Inom 30 min kom en läkare och en norsktalande sköterska in på rummet. De tvekade inte, de sa till mig att jag måste följa med dem vidare till vårdcentralen. Jag la ner min mobilladdare, pass, Lypsyl och kontokort i handväskan och sa hejdå till familjen. Jag kände mig lättad och nöjd över att de tog mig på allvar, minns Elin.

På vårdcentralen fick Elin snabbt dropp och prover togs omgående då febern var hög och blodtrycket lågt. När de första provsvaren kom trodde personalen först att hon drabbats av bältros och hon fick en kur antibiotika utskrivet. Men den lätta lösningen på problemet förvandlade snabbt till något annat. Elins CRP visade sig vara skyhögt och ambulans tillkallades snabbt till platsen.

– Jag tyckte det var lite väl dramatiskt med ambulans och föreslog en taxi men personalen sa att jag måste in till akuten på sjukhuset i San Augustin nu.

Elin hoppade in i ambulansen och under resan tog hon fram telefonen och skrev till Olle vart hon var på väg och bad om att han och barnen skulle ta sig dit. Här börjar många minnen ta slut för Elin.

– Jag minns att jag betalade ambulansen och jag har en minnesbild av att jag sitter i en fåtölj på akuten bakom ett draperi där jag kände att jag snart inte står ut länge till. Axeln värkte något oerhört och det strålade ner i min högra arm. Jag märkte också att midjan på höger sida av kroppen kändes svullen. Efter något som kändes som en evighet kom två sköterskor och sa att det var min tur. Därefter minns jag ingenting.

Snabb försämring

Elin blev inlagd på sjukhuset och familjen lyckades hitta henne. Hon minns inget av deras besök men Olle har berättat att hon varken kunde äta eller sluta kräkas. Det var som en extrem maginfluensa och ingen visste vad det berodde på. Det visade sig att Elin hade någon bakterie i kroppen och läkarna ordinerade flera typer av antibiotika intravenöst.

Dagen efter hälsade barnen och Olle på henne igen på sjukhuset. Framåt kvällen var Elins smärtor så extrema att hon skrek och syresättningen blev snabbt sämre. Blodtrycket var fortsatt lågt och febern gav inte med sig. Elin röntgades ett flertal gånger utan att läkarna kunde hitta något som var fel. Det var först vid ultraljud utav höften och midjan som de upptäckte ca 500 ml vätska under huden. Elin opererades akut. Dagen efter att Elin kom till sjukhuset, den 2 april, las hon i respirator och försattes i medicinsk koma.

Elin hade drabbats av en streptokock grupp A bakterie som tagit sig ut i blodet, och drabbats av septisk chock, det allvarligaste stadiet av sepsis. Läget försämrades snabbt för Elin trots att hon fick fem-sex olika sorters antibiotika intravenöst. Operationssåret hölls öppet för att de skulle kunna spola bort bakterierna.

Elin Rantatalo sepsis

– Olle fick bra information av både de spanska läkarna och av S.O.S international som sa att man nästan kunde se bakteriernas framfart. För att få upp det låga blodtrycket så satte man in massor av vätska in i min kropp och tillslut kunde Olle knappt känna igen mig.

Vätskan tog i sin tur sig vidare in i Elins lungor, som började vätskefyllas. De satte drän från varje lunga för att kunna driva ut den. Olle såg hur Elin fingrar rätt snabbt in i sjukdomsförloppet börjat tappa färg, och även tårna. Det gick snabbt och bakterierna började ta över hennes 31-åriga kropp. Njurfunktionen blev allt sämre och dialys sattes in flera gånger per dag. Hon hade behövt flyttas till det större sjukhuset i Las Palmas, men den förflyttningen kunde kosta hennes liv så istället kom personal och utrustning till henne i San Augustin. Allt såg mörkt ut, hoppet var ute.

Hoppet ute – då vänder det

Olle fick den 7 april ta emot beskedet om att Elin inte skulle klara sig, chanserna var lika med noll. Vid beskedet kontaktade han läkaren på S.O.S international och sa att det måste finnas något mer man kan göra. Elin får inte dö.

Efter diskussioner med de spanska läkarna beslutade de att lägga Elin i bukläge för att avlasta lungorna, detta var sista chansen för henne och ingreppet var riskfyllt.

Elin Rantatalo sepsis
Båda Elins underben och nio fingrar är amputerade.

Men som ett mirakel stabiliserades Elins situation under natten och Olle kom tillbaka till sjukhuset. Läget var fortfarande mycket allvarligt och allt kunde hända. De berättade för Olle att Elin fått en liten propp i hjärnan och kunde inte svara på hur den påverkat henne. Dagarna gick, Olle var kvar på Gran Canaria med sin pappa som stöd och de besökte Elin så mycket de fick möjlighet till. Barnen hade flugit hem och blev hämtade av sin morfar dagarna efter Elin var som sjukast. Familjen beskrev dagarna som otroligt långa i väntan på dagens uppdatering från Olle.

Men Elin klarade sig mot alla odds. 18 dagar efter att hon kom in på sjukhuset kunde hon flygas hem till Sverige med respirator och fortsatt IVA vård i Linköping. Hon hade stora skador på kroppen som innebar en hudtransplantation över midja och höft, ett område stort som ca fem handflator.

Fortsatt vård hemma i Sverige

Elin låg på IVA i respirator ytterligare en vecka innan hon flyttades till BRIVA för fortsatt vård. Både hennes fötter och händer hade drabbats av nekroser. Samtidigt skulle den transplanterade huden läka och läggas om. Elin sövdes flera gånger i veckan för detta. Hon var otroligt svag och hade drabbats av ”critical illness” på grund av att muskler och styrka försvunnit under de kritiska veckorna. Hon klarade inte ens att lyfta huvudet från kudden.

– Det var aldrig några tveksamheter om att mina underben och fingrar behövde amputerats. Man hade gjort allt man kunnat för att rädda dem men 6-7 veckor efter insjuknandet amputerades mina ben och drygt en månad senare nio av mina tio fingrar. Jag är frisör så detta var något som tog mig väldigt hårt, berättar Elin.

Vägen tillbaka var lång och Elin tog en timma i taget. Att gå från aktiv och fullt frisk till att inte ens ha styrka att sätta sig upp i sängen var tufft.

– Jag började även reagera på att jag hörde dåligt, främst på höger öra och jag hoppades på att det var en vaxpropp. Men det visade sig senare att jag nästan blivit helt döv på ena örat efter sepsis. Bakslagen blev tuffare och tuffare, hur mycket skulle jag orka med?

Elin Rantatalo sepsis
När Elin drabbades av sepsis arbetade hon som frisör. Men sjukdomen tvingade läkarna att amputera hennes fingrar. Nu har hon omskolat sig och tagit examen som trähusprojektör.

En vilja av stål

Cirka 6 veckor efter amputationen fick Elin sina benproteser och målet, som ingen riktigt trodde på, var att hon skulle klara av att gå några steg. Men det gjorde hon. Efter att ha kommit till Rehab Medicin cirka tre månader efter semesterresan till Gran Canaria började Elin ta fighten mot alla som inte trodde på henne. Hon gjorde otroliga framsteg i sin rehabilitering och blev snabbt duktig på att balansera på sina nya fötter. I oktober 2019, nästan sex månader senare skrevs hon ut från sjukhusets värld och i januari började hon studera och utbilda sig på nytt i en helt ny bransch.

– Nästan exakt två år efter att jag blev sjuk, den 7 maj 2021, tog jag examen som trähusprojektör. Livet har förändrats på många plan, men bara för att sepsis höll på att ta mitt liv vill jag inte ändra på mina levnadsvanor. Siktet har varit inställt på att allt nästan ska bli som förr. Jag springer, cyklar och kör bil precis som förut. Det jag varit med om är ett stort trauma att bearbeta, något jag kanske alltid kommer att få fortsätta att arbeta med. Men livet fortsätter, det krävs bara att man tror på det själv, säger Elin.

Följ gärna Elin Rantatalo på Instagram.