Robin drabbades av septisk chock

När Robin Svedenborn vaknar upp ser han en läkare som tittar på honom, och undrar: ”vet du vad som har hänt med dig? ”vet du var du är?” "Jag såg min familj runt omkring mig. Jag verkar vara i en sjukhussal. Men jag har ingen aning om hur jag hamnade där." Robin har drabbats av en septisk chock.

I början av mars 2018 insjuknade den ena efter den andra i Robins familj. Det började med äldsta dottern som fick feber och var hemma från skolan en vecka. Veckan efter fick yngsta dottern, som då inte var 2 år, feber och Robin var den som fick hämta hem henne från förskolan. Detta var en fredag. Denna feber smittade först av sig på Robins sambo Emilie som insjuknade veckan efter. I slutet av veckan fick även Robin feber.

– Vi låg alla tre med upp till 40 graders feber samtidigt. En situation som vi aldrig tidigare varit i. Vi hade fått influensa B, vi livnärde oss på saft och isglass. Vi bad våra familjer om att köra och handla så vi kunde få något i oss över huvud taget. En fruktansvärd situation nu i efterhand. Vi levde på hoppet om att det skulle gå över snart.

”Jag som är 29 år och har lång erfarenhet av hård fysträning skulle få känna på världens sjukaste situation. En situation som jag ovetandes förberett mig för hela livet.”

Helgen kom och Robin började få ont i halsen. Det visar sig senare att han inte bara fått influensa, utan också drabbats av halsfluss, pga streptokocker, och det är denna infektion som kommer att trigga hans sepsis. Han åt halstabletter men ingenting hjälpte. Han svepte in sig i våta handdukar för att lindra smärtan i huden, han beskriver det som att det kändes som ett eldhav.

– Jag slängde mig på golvet för att hitta svalka, men ingenting kunde lindra min känsla. Sen slog enorma skakningar till utan förvarning och jag minns att sa till mig själv, vad är detta för någonting?

Kritiska minuter

Emilie, som också var svårt sjuk i influensan, fick till slut nog och körde till sjukhuset för att få hjälp. Eftersom hon hade väldigt höga infektionsvärden ville läkarna lägga in henne. Men vem skulle ta hand om de sjuka där hemma då? Eftersom hon inte kunde hitta någon som kunde åka hem och hjälpa Robin och barnen, valde hon att åka hem.

Dagen innan Robin hamnar i septisk chock får han stora märken på ryggen som liknade blåmärken.

– Vi hade inte märkt det, vi låg ju mest ner på rygg. Men min mor såg det vid ett tillfälle, och häpnade. Men varken hon eller vi förstod vad det var.

Nästkommande natt väcker Robin ovetandes Emilie som ligger bredvid honom i sängen. Han pratar om den fantastiska karneval som utspelar sig i deras sovrum. ”Ser du inte Emilie?” – detta skrämmer henne och Emelie ringer för att få hjälp. Hon ger sjuksköterskan hon får prata med på 112 en detaljerad bild av situationen. Hon tycker att Emelie kan ringa 1177 om hon behöver mer råd, men hon väljer att inte göra det eftersom hon upplever det som att hon fått lugnande input från sköterskan på 112.

Tidigt på morgonen väcker Robin henne igen, med samma intensiva prat och hallucinationer. Nu ringer Emelie vårdcentralen och ber om att en läkare ska göra en bedömning av läget, hon känner en större oro nu. Men inte heller denna gång tar de situationen på allvar. De vill inte har dit dem om de har influensa. De somnar om igen.

Halv tolv på förmiddagen väcker Robin Emilie än en gång. Men denna gången ligger han inte i sängen längre.

– Vad som har väckt henne är mitt sista levande andetag när jag kippar efter luft liggandes inne i badkaret tvärsemot vårt sovrum.

Panik uppstår, Emelie börjar inblåsningar samtidigt som hon ringer 112. Hon säger: ”han är döende.”

Ambulansen kommer efter bara 10 minuter. Efter att Robin får hjälp att andas med en andningsballong får han igång syresättningen igen och vaknar till. Han är totalt blå om kroppen och har kritvita fötter och ben. Läget är mycket kritiskt. Robin berättar:

– Med ett enormt lågt blodtryck trycker de in 3 liter vätska under den 10 minuters korta färden till Helsingborgs akutmottagning. Snabba blodgaser tas som visar på 19 i laktat. Syrsättning på 54 %. I katetern som sätts kommer det en svart sörja. Jag var döende.

Akutrummet

I akutrummet går allt väldigt snabbt, den ansvariga läkaren tar snabba och viktiga beslut. Teamet som är i tjänst jobbar snabbt och infarter till alla läkemedel och dialys är på rekordtid på plats. Robins övriga familj har nu även blivit informerad och är på väg till Helsingborgs lasarett. De möts av väldigt seriösa blickar och får en snabb uppdatering om vad som händer.

– Läkarna tar ett väldigt svårt beslut om att sätta mig i respirator. De vet inte om jag kommer att överleva de sekunderna som det tar att placera slangen. Min syresättning stiger något, men inte markant. Då beslutar de att lägga mig på buken för att hjälpa lungorna. Det hjälper inte heller, berättar Robin.

Chefsläkarna har påbörjat en diskussion med THIVA i Lund om att lägga Robin i ECMO. ECMO står för ”Extracorporeal Membran Oxygenering” och är en modifierad hjärtlungmaskin som syresätter blodet utanför kroppen via ett membran. Detta för att Robins lungor och hjärta kan få tid att återhämta sig. Detta var hans sista utväg för att överleva – men till vilket pris visste ingen.

– Här ligger jag oerhört sjuk inte en 30 år fyllda, nedsövd på THIVA med enorma mängder medicin och i ECMO. Min familj var helt förkrossad. Dagen jag hämtade vår yngsta dotter från dagis hade jag precis avslutat ett träningspass med min kära vän Totte, 10 dagar senare låg jag och kämpade för mitt liv. Men jag tror faktiskt att min räddning var att jag var så vältränad.

Nedsövd

Robins kropp svarade bra på ECMO och man initierade en flytt tillbaka till Helsingborg 9 dagar senare, och i samband med flytten lättade de på Robins sömnmedicin. Det blev inget lätt uppvaknande för Robin:

– De som har varit nedsövda känner kanske till det, hur otäcka saker som man kan ”drömma om” som i själva verket känns helt verkliga. Jag befann mig i en klaustrofobisk bubbla som jag hade svåra problem med. Jag upplevde många gånger det som en panikartad situation.

”Det var en panikartad mardröm som spelades upp i min hjärna”

Efter att de hade väckt Robin så fortsatte denna mardröm med svåra hallucinationer fram och tillbaka. Detta var något han behövde fortsatt hjälp med. Men väl tillbaka på IVA i Helsingborg låg fokus på att rädd njurarna, Robin fick genomgå kontinuerlig dialys.

Svällande kropp

När du drabbas av sepsis börjar blodkärlen läcka, och vätska sipprar ut i vävnaden runt omkring. Detta hände även Robin.

– Jag svällde upp rejält, nästan så att man inte kände igen mig. Vätskan trängde även in i min högra lunga, så de var tvungna att dränera den.
Robins kapillärer var också skadade, och vävnaden i benen var påverkad. Läkarna visste inte om de skulle behöva amputera delar av benen.

– När jag vaknade upp ifrån respiratorn så var mina tår svarta och mina fötter blålila. Två eller tre gånger om dagen så mätte de min puls i fötter och tår. Där var puls men den var väldigt svag.
Robin har två döttrar, 6 år och 2 år gamla. De vågade inte komma in och träffa honom. Hans röst hade förändrats och hans vikt pendlade mycket upp och ner beroende på svullnaden i kroppen.

– Detta med mina barn var det som var svårast emotionellt för mig. Det tog väldigt lång tid innan jag fick träffa mina barn på grund av deras rädsla för mig. I Lund på THIVA var de med väldigt mycket och vår äldsta dotter fick en förklaring om vad som kunde hända med pappa. Det var ingen lätt situation för någon av oss, minns Robin.

”Två eller tre gånger om dagen så mätte man min puls i fötter och tår. Där var puls men den var väldigt svag.”

Tryckkammaren

För att rädda vävnaden i ben och fötter, och återskapa nya kapillärer, beslutar läkarna att låta Robin genomgå så kallad tryckkammarbehandling. Robin berättar:

– Den behandlingen är väldigt spännande, med hjälp av denna kammare trycks man ner till 15 meters djup som tillsammans med 100% syrgas skapar 250% ute i kroppen. På det sättet återskapas nya kapillärer för att få blod och syre ut till de skadade områdena. När jag satt inne i denna tryckkammare så började mina tår att lysa som Rudolf med den röda mulen. Det var helt otroligt vilken bra effekt det hade.
Robin tillbringade 90 minuter om dagen måndag till fredag i två månader i tryckkammaren.

Totalt tillbringade Robin 29 dagar på sjukhus, de 10 sista på vanlig infektionsavdelning.

Djupa sår

Robin får komma hem strax före sin 30-års dag.

– Vi hade bestämd oss för att slå till med en brakfest för att fira min hemkomst och min födelsedag. Vi insåg inte hur tung belastningen var att bara finnas hemma i en vardag. Det var extremt tungt, men stödet som vi fick var enormt. Alla erbjöd sig att handla, laga mat och ställde upp på olika sätt. Otroligt värmande.

När Robin kom hem ifrån sjukhuset var han friskförklarad från sin sepsis. Men i verkligheten var allt inte över.

– Vad jag kom hem med var fruktansvärt vätskande sår på mina underben. Vi lade ner två timmar per dag för att byta omläggning och 8 månader senare är det fortfarande inte läkt. Det beror på min försämrade cirkulation som inte kan ge syre ut till mina tår.

Tittar framåt

Robin vill poängtera att detta är inte en historia fylld av hat eller ilska, detta är en historia som handlar om tacksamhet och glädje.

– Jag är extremt tacksam för den professionella hjälp jag har fått på sjukhuset i Helsingborg och THIVA i Lund. Det är väldigt svårt för mig att se negativt på detta som hänt eftersom där är personer där ute som har fysiskt sett drabbats värre av sepsis än jag, även om inte många av dem har varit lika sjuk som jag.

Robin satte tidigt upp mål kring sin återhämtning, det fanns ingenting som kunde stå i vägen för det. Ingen smärta eller läkare kunde säga att det inte gick. För det gick visst!

– Idag ser jag livet annorlunda och jag trycker väldigt hårt på hur viktigt det är att träna och aktivera kroppen, hur gör vi kroppen bäst mottaglig för svåra motgångar? Just detta vill jag förmedla när jag är ute och berättar om min sjukdomstid.

Nu är det 8 månader sedan Robin insjuknade och han säger att han mår bra. Hans fötter är vanskapta men han har 10 fullt fungerande tår.

– Jag är tillbaka som fystränare och är själv snart tillbaka till min ursprungliga styrka. Jag är igång och arbetar på mitt jobb på MTA bygg och anläggning på 50%, på grund av smärtor i fötterna klarar jag ännu inte av 100%. MTA har varit extremt stöttande i denna svåra tid och det är jag väldigt tacksam för. För övrigt är denna svåra situation snart över, och jag jag ser fram emot nya mål.