Kvadrupelamputerad vid 22 års ålder

När Diana Melin drabbades av sepsis hade hon inte hunnit fylla 22 år. Idag lever Diana utan armar och underben. Det fanns stunder under sjukhusvistelsen när Diana tvekade kring hur hon skulle kunna leva vidare. Idag möter vi en levnadsglad tjej, som trots allt hon varit med om kan känna en framtidstro. Diana är en sann inspiration för oss alla!

Det var en helt vanlig dag för Diana. Hon har varit på jobbet, men när hon kommer hem får hon väldigt hög feber snabbt. Hon pratar med en vän som övertalar henne att åka iväg till jourläkarmottagningen.

– Där avfärdade de mig. Utan att göra en undersökning sa de till mig att jag fått en influensa och att jag skulle ta paracetamol.

När Diana vaknar på morgonen därpå har hon frossa och diarré. Hon vågar inte vara själv så hon ringer sin bror, som kommer över.

– Jag låg på golvet på toaletten där jag har ett extra element på högsta värme. Där tillbringade jag dagen och i telefon med min far. Jag började spy och sen svimmar jag, och till slut säger jag till min far ”pappa jag känner inte mina fötter”.

Diana ringer 112 och de lovar att de ska skicka ut en bil så fort som möjligt. När ambulansen kommer går det fort med blåljus in till akuten. Det sista Diana minns är att de klipper upp hennes tröja. Inne på akuten stannar Dianas hjärta i 12 minuter. Hon kopplas upp mot en ECMO-maskin (en modifierad hjärtlungmaskin som syresätter blodet utanför kroppen) då hennes kropp har gett upp. Hon vårdas nu på intensiven på Sahlgrenska och först efter ca 4 veckor väcks hon ur sin koma.

– Då har jag hunnit fylla 22. Mina anhöriga fick beskedet att mina tår och fingrar skulle bli amputerade.

Kvadrupelamputerad

Men när operationen blev av så var de tvungna att amputera benen under knäna. Det gick några dagar och sen fick de även amputera händerna i hopp om att spara armbågarna. Men läkarna kom fram till att det inte gick att rädda, och Diana blev amputerad över armbågarna.

– När jag väcktes ur koman stod en läkare vid min sänggavel och sa ”tyvärr har vi fått amputera dig”.

Diana åker in och ut ur operationer för hudtransplantation på sina armar och ben. Hon går ner i vikt på grund av att hon inte klarar av att äta något. Det blir så illa att hon spyr upp allt som matades i hennes magsond.

– Detta var en svår tid för mig där jag tvivlade på om jag ens ville leva. Det var så svårt att se hur livet skulle kunna gå vidare. Det som absolut gjorde ondast var att inse vad jag fått min familj att utstå. Få reda på att min mor och far fått beskedet att jag inte ens skulle överleva timmen. Att min bror inte ville träffa mig förrän jag väcktes ur koman.

Samtidigt som Diana fick veta allt detta så var hon mycket påverkad av mediciner. Hon blandade ihop verklighet och drömmar.

– Jag kände mig så hjälplös.

Men sakta men säkert kommer Diana tillbaka. Hon börjar få lämna sjukhusen för promenader. Hon börjar känna ett hopp om att livet kan fungera bra igen.

– Mina vänner och min familj har varit väldigt viktiga och haft stor betydelse för mitt välmående. Fast än jag var så sjuk fick jag en sådan kärlek av alla. Jag har även fått träffa och prata med människor som har varit lika dåliga som jag, de har inspirerat mig enormt. Allt detta har ändå gjort mig till en positiv tjej som är levnadsglad. Jag tränar flera gånger i veckan och kan gå korta sträckor, vilket jag ser som en seger och en framgång, och som ger hopp om att jag en dag kan bli självständig. Trots all ångest, och trots att jag vid en tidpunkt inte ville fortsätta att leva, är jag idag glad att jag lever.