Vattkoppor ledde till sepsis

Det börjar närma sig julen 2019 när Kiraz-Azras väninna ringer och berättar att hennes barn har fått vattkoppor och tipsar henne om att komma över med sina tre barn. Alla vet att det är en sjukdom som de flesta barn går igenom, och att ju tidigare du får det, desto lindrigare brukar sjukdomen vara. Men för minstingen Aslan, 7 månader, blir detta början på en dramatisk sjukdomsresa, som slutar i sepsis. Detta är mamma Kiraz-Azras berättelse om vad som hände.

– När min väninna ringde och berättade att hennes barn fått vattkoppor åkte vi dit. Snart fick min 4-åring Lina vattkoppor, så nu hade vi det i huset, berättar Kiraz-Azra.

10 dagar senare insjuknar även storasysters Elisa, och ytterligare två veckor senare är det lille Aslans tur att få sin första koppa bakom örat.

– Jag var så glad, för båda flickorna hade perioden med vattkoppor gått så bra. Nu när Aslan också blev sjuk kände jag mig lättad, nu skulle vi snart ha denna obligatoriska sjukdom bakom oss.

För varje dag som går får Aslan allt fler vattkoppor och snart har han vattkoppor överallt, men är ganska pigg och leker och äter som vanligt. Dag tre passerar och Aslans lilla kropp är täckt med massa koppor, och på natten kan han inte sova. Vid fyra på morgonen går Kiraz-Azra ut med honom i vagnen för att han ska få någon timmes sömn.

– Dagen efter är Aslan jätteledsen, han varken äter eller leker. Han är i min famn hela, hela dagen. Runt 16:00 börjar hans feber att stiga till 40-41 grader trots Alvedon, så jag väljer att kontakta doktor.se, skickar bilder och läkaren ringer upp mig.

Läkaren säger till Kiraz-Azra att feber tillhör vattkoppor och det är positivt med feber, det är så sjukdomen försvinner så småningom. Hon tänker att läkaren vet väl bäst, lägger på luren och dagen fortsätter som innan. Men när hon försöker sätta Aslan på golvet och ta fram hans favoritleksaker märker hon att hans kropp är som spagetti, han kan inte sitta eller stå upp.

– Jag tänker att han är utmattad och fortsätter att bära honom, och min mamma kom för att hjälpa till. Nu turas vi om, jag, min man och min mamma att bära Aslan.

Men Aslan blir allt sämre, trots Alvedon går inte febern ner. Eftersom Kiraz-Azra sen tidigare har upplevt feberkramp hos sina äldre barn och vet hur hemsk den upplevelsen är, så tar hon åter kontakt med läkare. Efter samtal med läkare på både Kry och Min Doktor väljer hon till slut att ringa 1177.

– Läkaren från 1177 som ringer upp är en jättetrevlig dam. Hon förklarar för mig att jag absolut inte vill hamna på sjukhus då detta är normala tecken när man har vattkoppor. Att det är normalt att man är ledsen och vill vara i mammas och pappas famn. När jag försöker förklara att han har varit så här i 13 timmar så tycker hon att, ja det är så det är. Jag förklarar även att febern inte ger sig, då ber hon mig ta en extra dos av Alvedon och försöka ge honom vätskeersättning, då Aslan har slutat amma eller äta.

Klockan närmar sig midnatt och eftersom Kiraz-Azra ska till jobbet har pappa Ersin tagit över. Aslan har nu mycket hög feber och är nästan okontaktbar, Ersin blir orolig och väcker Kiraz-Azra. När hon kommer upp upptäcker de en stor böld på ca 6 cm på ena sidan mellan magen och ryggen.

– Nu förstod vi att saker och ting inte stod rätt till. Jag ringde 112 och säger att vi behöver en ambulans till min son som har vattkoppor. Kvinnan jag pratar med tycker inte att det är akut och ber mig ringa 1177. Jag blir så irriterad och ledsen, bara för att han har vattkoppor togs jag inte på allvar! När jag ringde 1177 säger de att en läkare ska ringa mig inom 10 min, läkaren ringer och säger att vi kommer att få besök av en jourdoktor. Jag säger åt henne att jag inte kan vänta i timmar, jag ser att min son börjar bli okontaktbar och hans böld blir större och större. Hon säger det är så rutinen är. Då hotar jag med att jag tänker åka in till akuten då det går snabbare, men blir snabbt tillsagd att jag inte får vistas med Aslan som har vattkoppor på akuten utan isoleringsrum. Till slut förstår hon att jag menar allvar och lovar att en läkare ska komma inom en timme.

Efter ca 20 min kommer två läkare hem till familjen. De ser snabbt vad som har hänt, att en av Aslans vattkoppor infekterats och att hans tillstånd är kritiskt, och ber dem att omgående att köra till sjukhuset. Väl på sjukhuset hamnar de i ett isoleringsrum.

– Allting gick jättesnabbt, läkare strömmar in i rummet och de tar en snabbsänka. Aslans värden ligger på 170 vilket är högt för en liten bebis. Läkaren säger att de ska sätta in två olika antibiotika intravenöst och att vi ska förbereda oss på att bli inlagda.

– Min värld rasar, jag gråter helt hysterisk. Jag gråter för jag aldrig har hört ordet sepsis, och nu får min son det.

På morgonronden kommer läkaren för att ge dem information och ge svar på de prover de har tagit. Aslan har höga infektionsvärden och de kan se att levern har börjat påverkas. De får information om att Aslan har fått mördarbakterie på sin koppa och att det har gått så långt att det har utvecklats till sepsis.

– Min värld rasar, jag gråter helt hysterisk. Jag gråter för jag aldrig har hört ordet sepsis, och nu får min son det. Jag har alltid varit rädd för cancer och andra sjukdomar och tänkt att det är det enda man kan dö av, men så är det inte. Läkaren sa att hade vi varit hemma några timmar till så skulle det kanske gått riktigt illa.

Aslan sövs ner för att röntgas, läkarna misstänker att mördarbakterien släpper ut giftiga toxiner, och man överväger operation för att ta bort bölden. Men Aslan svarar snabbt på antibiotikan, hans värden förbättras och ingen operation behövs. Samtidigt som alla besked trillar in försöker Kiraz-Azra förstå vad som hänt.

– Jag googlar på sepsis, och möttes av en massa hemska berättelser. Så här i efterhand förstår jag att vi hade tur som kom in när vi gjorde. Men där och då var det svårt att förstå och smälta vad som hände.

Det tog tid för Aslan att vakna till och bli pigg, men efter cirka fyra dagar började han öppna ögonen och se sig runt, men han var fortfarande matt och kunde inte stå eller sitta. Totalt blev det sju dagar på sjukhus, och när de kom hem fick de hemvård, plus att Aslan fortfarande gick på antibiotika.

– Jag känner att jag som mamma har fått ärr för livet. Än idag har jag mardrömmar om sepsis.

– När vi väl kom hem kände jag en enorm tacksamhet för livet och att allting slutade så bra, minns Kiraz-Azra.

Dagarna gick men efter cirka tre dagar började Aslan återigen sova dåligt och Kiraz-Azra märker snabbt hur den infekterade vattkoppan börjar växa igen.

– Jag känner hur nervositeten inom mig stiger och jag blir rädd. Ska den här bakterien aldrig lämna oss? Vi åkte tillbaka till sjukhuset, där visade det sig att Aslans infektionsvärden gått upp igen.

Aslan sattes på antibiotika ytterligare 14 dagar. Nu mår han bra igen och har inte fått några komplikationer efter sin sepsis. Men värre är det med mamma Kiraz-Azra, som haft svårt att komma över det som skett.

– Jag känner att jag som mamma har fått ärr för livet. All smärta och sorg har bidragit till att jag har fått kala fläckar i håret och än idag har jag mardrömmar om sepsis.